Wednesday, May 02, 2012

Guidandets våndor

Nu är det så att jag angstar igen och den här bloggen har utvecklats till ett slags utvältningsforum för diverse dynga och trettiårskris-topics. Jag ska guida på finska i museet igen i morgon. Ja, så intressant. Gäsp. Joja, vet nog att det är bara jag som gör allting större än det är, som tar problem av något som ingen kommer att ta någon större notis av. Nå, åtminstone har jag inte pratat om guidandet konstant hela dagen idag. Och jag har haft bara en rännskit, precis när jag fick reda på att jag ska guida imorgon. Annars har det här varit en helt normal dag.

Problemet med att guida på finska är att jag inte kan finska. Det fick jag igen erfara i hundparken idag. Jag kan inte prata. Jag vet inte hur man säger saker som att "hunden leker med sig själv" till exempel. Koira leikkii itse- ....öööh... -stäään? --llleen? -ään kanske? Keppi suussa-aan prkl. Om man inte kan prata ens om sin hund på finska, hur ska man då kunna prata om hundra år gamla instrument på finska? You tell me. It's a shit fucking guide tour. Där står man sen som ett fån och alla ser att man har ansträngt sig för att klä sig lite bättre men åh, så misslyckat det är, och herreguuud så pinsamt det är för alla när jag inte ens sen kan finska utan står och fnissar och stakar mig medan jag desperat försöker hitta ord från mitt gamla, slitna skolhäfte som jag (krampaktigt) håller i handen. Varför ska man behöva förnedra sig till den graden? Och igen och igen, och igen? När man vet att man aldrig kommer att bli bekväm med det där, när man vet att folk bara känner sig obekväma och alla bara mår illa? Ja, jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det. Det är knappt så jag orkar förbereda mig. Jag vet att jag ändå inte gör som jag har planerat när jag väl står där, då är det bara improvisation som gäller. Man ser vad munnen får för sig att säga. "Betonilaatikko, piirtänyt 1968." Khyllä khyllä. Mest hatar jag nog ljudet av mig själv som uttalar ordet "Sibelius". Det är nånting så vasst och skört i sättet jag säger det på, nånting som avslöjar mig som icke-vetande, som amatör. Och hela tiden måste jag säga Sibelius, i olika former. "Sibeliuksella oli." "Hän keräsi Sibeliukseen liittyvää materialia." Och till sist: "Nyt kuunnellaan Sibeliuksen Finlandia". Efter det har jag lust att gå nånstans och rulla mig in i en gammal heltäckningsmatta. Nu govänner ska vi höra på en gammal nationalistisk pompa och ståt-låt från sekelskiftet 1800-1900. Också nazisterna har insett genomslagskraften i det här verket och använt det vid olika tillfällen.
Finlandia är ungefär den mest spyframkallande låt jag kan tänka mig, men det säger jag naturligtvis inte. Istället ler jag brett och anstränger mig för att gå så normalt som möjligt ut från estraden, in mot kassans befriande mörker, bort från skandalen, bort från pinsamheterna. Och så slår nån på Finlandia och där sitter publiken och halvsover eller vad dom nu gör. Jag står och skälver och kallsvettas bland knaggorna, kan varenda strof i låten. Tödödödödöttöttö. Aldrig har ett stycke musik påverkat mig så mycket, och på så fel sätt. Stackars mänsklighet.

3 comments:

den elaka bloggaren said...

du kom väl ihåg att om och om igen betona att sibelius var finlandssvensk och alltså antagligen tänkte på svenska. att när han skrev en felaktig låg basnot för pukan i introt till finlandia så tänkte han inte "voi perkele nyt meni väärin" utan "voi sjutton också, den satt snett!".

jag undrar hur många fennomaner som förstår det här.

Vihreä Lotta said...

Jo, jag brukar naturligtvis påpeka att jag talar "Sibeliuksen suomi" för att ge ett mer äkta intryck.

Fredrika said...

Finska elever brukade mobba finlandssvenska elever på 80talet genom att prata löjligt dålig svenska i bussen: Hejsssaan lakrits mycket pra älg sket". Jätteroligt. Men bli inspirerad och gör nåt på riktigt kul av knagglig finska. Säg tex huomenta huomenta fast det är kväll.