Thursday, March 01, 2012

Ur ventil: lupst

Jag har också blivit inspirerad av den här "skrivleken" liksom bland annat en annan Lotta också blivit (jo, det är roligt att surfa runt:).

Man ska alltså titta på dom här orden och sen fort som attan skriva ner det första ord man associerar till när man läser ordet i fråga. Och sen ska man skriva en historia som innehåller de ord som fallit en in.
Alltså kör:

1. Ett mjukt ord. Kummin
2. Ett vasst ord. Vass
3. Ett runt ord. Ventil
4. Ett blått ord. Marimekko
5. Och inför detta sista ord får du faktiskt fundera lite, kanske rent av något ord du gått och mumlat på ett tag: Ett ord du längtar efter att få använda. Koriander.

Och så historien då (och jag är hopplös när det gäller sånhäna underfundiga historier, vi tar det kort):

Krossa kummin, sticks; de vass.
Ur handen kryddstank, ur ventil: lupst.
Ett linne, modell Marimekko,
som en boll kommer jag tillbaks till dig.
Ett blad: tre delar och lätt att söndra.
Dit har dom soja och vinäger i sina soppor, vem vet koriander.


Ska jag vara helt ärlig så funderade jag just skitmycket på hur den där fån-dikten skulle formuleras, och jag ändrade den säkert fem gånger. Det är just sådär som det är: ordkonst, och därför hatar man det: funktion noll, men ändå letar man efter rytmen, som om där vore någon att finna, som om man kunde överraska med nån pretto-formulering eller nåt nyuppfunnet, jag vet inte. Jag vill säga att dikt är bullshit, men sen finns det ju poeser som jag tycker om. Man måste våga vara allvarlig när man skriver, eller något. Skriva fullt ut och se om det bär eller brister. Det är lite som att sjunga, man måste våga vara seriös, fullt ut på allvar bara sjunga trots att det känns hur fånigt och onaturligt som helst, och det är det här som jag är så usel på, att dansa fullt ut som om ingen såg en, att sjunga fullt ut av hjärtans lust, att skriva och sluta låtsas att man fjantar sig, när allt man egentligen vill göra är att gråta som ett litet barn i en gammal kvinnas famn.

Jag minns en gång förlängesen, på en U-bahnstation i München. Jag åkte omkring där på dagarna eftersom jag hade lurat min au-pairfamilj att jag hade tagit ytterligare en kurs Deutsch für Ausländer. Sanningen var att jag inte hade tagit nån ytterligare kurs för att jag redan kunde tyska, och det var faktiskt sant. Jag åkte runt i hela Münchens U- och S-bahn-nät, prickade in stationer med lustiga namn (och tro mig, sådana finns det många av i Tyskland), hoppade av på dom stationerna och tog en bild eller satte mig på en bänk, eller köpte någon semla från något av de otaliga, fantastiska brödbagerierna som fanns ÖVERALLT i München. Kürbiskernbrötchen, Korn-Stangerl, Dinkelsemmel, ja, det får bli ett eget blogginlägg nån gång - hur pippi jag blir av att bara TÄNKA på de tyska små brödbutikerna.

På den tiden kunde jag sitta på bänkar i timmar och bara kolla in mänskor, väder och vind, ja det är helt galet att tänka på det idag. Faktiskt så hoppades jag att folk skulle komma och prata med mig, för på den tiden hade jag en otroligt naiv uppfattning om att det fanns folk och folk, och att sådant folk som jag gillade också satt och tryckte nånstans, och att jag kanske skulle kunna dra folk jag gillade till mig genom att sitta på bänkar och springbrunnskanter och bara vänta och vara mig själv. (Jag hade också en helt förvriden självuppfattning som 19-20-åring, men det är en annan sak.)

Ja, en gång satt jag alltså på det sättet och väntade på något av tågen som bar på de magiskt laddade namnen, som jag ännu idag får rysningar av att bara säga: Feldmoching, Neuperlach Süd, Klinikum Großhadern (min favorit: tänk KLINIKUM Großhadern, associationerna där alltså: en klinik mitt ute i ingenstans, i Stor-nånting. En ändstation och så en klinik; mjölkvita lemmar som hänger från sängarna, rökande sköterskor med drömmande blickar längtande bort, suckar i korridorerna. Och utanför: åkern och leran. Industrin inte långt borta. Großhadern.)
En annan favorit: Garching-Hochbrück. Vilket laddat namn, bara. En gång då jag var på genomresa fick jag övernatta hos en före-detta punkare som bodde i Garching-Hochbrück. Före-detta var han för att min vän hade beskrivit honom som punkare med tuppkam och allt, men när jag träffade honom var han bara en vanlig karl, tyst var han också och sa att man "växer ifrån" olika saker, som att vara punkare då. Idag skulle jag antagligen ifrågasätta ett sånt påstående, men då var jag bara otroligt uppspelt över att jag skulle få övernatta i GARCHING-HOCHBRÜCK. Jag minns hur underlig till mods han blev över att jag inte visade något vidare intresse för honom, men desto mer för Garching-Hochbrück, det var nån jävla förort. Jag skickade sen kort och allt.
Håren reser sig: Tutzing, Geltendorf, Thalkirchen, Pasing. Jag vet inte varför jag alltid har haft en benägenhet att fästa mig vid olika ortnamn och speciellt namn på ändstationer, kanske eftersom tågen kommer dundrande med namnen på ändstationerna högtidligt uppsatta ovanför framrutorna.
("Så hur var ditt aupair-år?" "Ja, jag åkte S- och U-bahn och var besatt av stationsnamn.")


MIN SJÄL, här hittade jag ett foto på ett U-tåg som är på väg till Klinikum Großhadern.


Hur som helst (till saken nu) så satt jag en gång på en U-bahnstation nånstans mellan sträckan Sendlinger Tor och Alte Heide och började peta av skalet på en apelsin. Och jag minns det så tydligt ännu idag, hur en tant som satt på bänken ett stycke bredvid, högt sade: "Ach, wie gut es duftet!" (ah, så gott det doftar), när jag skalade apelsinen och doften spred sig. Jag minns hur det ekade i valvet där, för där var inte många mänskor alls, det var ju mitt på dan när alla andra var på jobb och ensam var jag nästan om att åka fram och tillbaka i Münchens U-bahn-spindelnät. Och den där känslan sedan, som att man var hemma, som att världen var liten, den känslan som man får när man skalar en apelsin på allmän plats och nån tycker att det doftar gott, den är nog obeskrivligt bra, den känslan.

Ja, jag ville bara skriva det här för jag har av nån anledning tänkt mycket på Tyskland och just den här händelsen på sistone, kanske för att jag håller på att skriva tråk-akademisk text som ter sig så fucking dödande av allt levande inuti en.
Kanske det dyker upp fler behov av att välta av sig av Tysklandsintryck här snart.

5 comments:

M. Lindman said...

efter denna briljanta text vill jag åka till München BUMS. Eller åka tunnelbanetåg. Eller sitta på bänkar. Det är något med ortsnamn som kan börja fascinera, så att man absolut måste åka dit. På en ö i Skottland fanns en by som hette Fiscaveig. Dit var jag tvungen att ta lokalbussen, bara för att nästan bli uppkäkad av arg hund. Sen gick jag runt där i ingenting och efter några timmar frågade jag en tant med nitrovagn om avgångstiden för följande buss. Jag satt på en bit skrot i solen och åt en chokobit.

I New York fanns det många såna där namn också. Breezy point ligger på något slags remsa ute i havet. Jag var på väg dit, helt för namnets och havets skull, men fick inte ändan ur stolen. En plats i Queens heter Hellgate fascinerade också. Helvetets portar liksom. Namnet Stuyvesant grep också tag i mig. Men mest av allt: red hook. Dit var jag nödgad att ta mig, och området var lika fantastiskt som namnet.

Vihreä Lotta said...

Fantastiskt! Jo, visst är det fint att åka ut till nåt ställe bara för att se vad som finns på en plats som heter något som tilltalar en. Wow, Hellgate och Red Hook. I London finns det visst nån korsning eller nåt område som heter Elephant & Castle. Fint!

När det sen gäller München så är det inte direkt innebörden i namnen som tilltalar mig, utan själva "formeln" i namnen liksom, haha. Vet inte helt hur jag ska förklara det. Kanske kombinationen mellan något bekant och något helt vrickat, och sen att vilka tåg tar vissa vägar (som över en stor bro) och man förknippar dom tågen med namnen sen.
Men att om du vill dra till München och dricka Weissbier nån gång så e jag med!!

M. Lindman said...

Gern, gern! (Weissbier är gott.)

den elaka bloggaren said...

det är faktiskt själadödande att skriva akademiska texter! jag satt själv med en hippiekaveri på en biergarten i bayern för tio år sen och drack öl som en gay arkitekt bjöd åt oss för att han säkert vänta sig att vi sku erbjuda honom tjänster mot betalning (vi hade liftat dit med honom) och när vi såg att de hade lämnat en tallrik med saltgurkor och vad annat man får med sin öl i en biergarten på bordet bredvid så sträckte jag ut handen och nappade det åt mig. i samma ögonblick jag lyfte den första saltgurksklyftan mot munnen så mötte jag blicken på en vithårig tysk gubbe som satt vid ett bord en bit bort och hans blick var en så stark blandning av överrumplat förakt och misstro att jag har aldrig har glömt den. kände mig nästan dålig då.

Vihreä Lotta said...

Hahaha! Vissa blickar man får glömmer man aldrig.