Thursday, March 29, 2012

Monsteregil



Äh, vi sätter hit honom. Monsteregil! Han ser illa ut i ansiktet för det var ett helvete att få det att se ut till något. Det gäller att få ansiktets basdrag dit genom att par enstaka penseldrag, annars kan man vara säker på att man bara klantar till det om man sen försöker med någo mirakel dit ovanpå färgen, vilket jag såklart försökte. Dessutom försökte jag alldeles för mycket med nån slags realism, och det borde man ju veta att man ska vara just Rembrandt eller nån Schjerfbeck för att det ska se ut till något. En egen stil tar väl en hel livstid att utveckla? Det är därför jag inte vill ha trumpet, för jag vill bara kunna spela direkt. På samma sätt tror jag att jag kan måla direkt om jag bara får färger och penslar i handen. Men man kan komma ganska långt genom att lura sig själv att man faktiskt kan saker.

4 comments:

jorg wobblington lopez said...

That is a great painting! I love the couch.

Vihreä Lotta said...

thank you! painting is both hell and a little fun when you succeed.

Carita Liljendahl said...

På fotografiet tror jag att jag känner igen min kollega från Borgåbladet. Är det han?

Vihreä Lotta said...

Jovisst är det han!