Sunday, March 25, 2012

Grej på gatan

Söndagsmorgon och här sitter jag och öhm.. filosoferar, dvs stirrar stint framför mig med kaffekopp. Då den här hunden har tagit mig ut på promenad oftare än vanligt har det hänt att jag har börjat titta omkring mig mer än förut, det blir ju så när man går samma rundor opponer - man börjar kolla in saker. Igår hittade jag en konstig, gammal grej på trottoaren, nerstänkt med målfärg och sådär, skitig och som tagen ur ett annat sammanhang. Grejen var den enda saken på hela gatan som liksom skiljde sig litet ur mönstret husvägg-trottoar-fönster med nerdragna persienner-inglasade balkonger - och jag märkte hur glad jag blev, hur upprymd en sån främmande grej kunde göra mig. Och så tänkte jag igen på det här med Finland och utmaningen att bo i den här ultimata tråkigheten och renligheten - inte ens gräset mellan husen får hunden gå på. Det är GRÄS, det ska växa där och ingen ska varken gå på det eller sitta i det eller på något sätt utnyttja gräsjävelskapet på annat sätt än att titta på det och tänka att "åh, en grön oas" typ. Nånstans har nånting blivit så fel.
Men det är nånting med den här finska, oinbjudande betongneighborhooden som tilltalar mig, just för att det känns som en utmaning för fantasin att bo här. Det har alltid tilltalat mig att bo på ställen som inte bjuder till trivsel på något sätt, just för att man då själv tvingas ta fram allt man har till trivsel inuti, så fungerar det lite för mig.

Den kanske mest tilltalande stadsmiljö jag nånsin har varit i var Beirut, så vänlig och uppsluppen atmosfär där, och naturligtvis inte så städat överallt. Det är något speciellt med städer som har sett SKIT nyligen. Folk i såna städer förstår att när det inte skjuts och bombas så drar man ut sofforna på trottoaren och spelar schack och umgås och röker vattenpipa. Klart att det var jäkligt inspirerande att gå i kvarter där man egentligen konstant bara hade kunnat fota och få intressanta bilder gång på gång på gång. Det är en konstig känsla att vart man än riktar kameran, så kommer nåt udda - ett sladdtrassel, en gammal matta, en överbelamrad balkong att fastna på bild.

Här i Finland hittar man inget sladdtrassel vid telefonstolparna och inte är det nån som hänger ut kläder på balkongen knappt för då kommer det ju klagomål från grannarna. Och fotograferna koncentrerar sig på linjer istället för detaljer. Det är ett udda samhälle det här, ett samhälle i vilket hemmet är så jäkla heligt och man gömmer allt vad man är bakom persienner och nerdragna gardiner. Men det funkar här. Det kan man ju säga om Finland. Det funkar. Och alla är deprimerade. Och folk hittar på udda lösningar på saker för att de måste gräva i sig själva efter inspiration. Och man blir nästan rörd till tårar av att hitta en konstig grej på gatan.


Kaverin Rabbes foto får här vara ett exempel på vad jag menar med att finska fotografer ofta koncentrerar sig på linjer istället för detaljer.

2 comments:

M. Lindman said...

So true! När jag går ut och går med mig själv i koppel slås jag ibland av det där, detaljlösheten: bostadshus + bostadshus + bostadshus. Sen drabbas jag ändå hela tiden av saker: en vinkel på ett tag, en grushög, en rostig stupränna, ett mystiskt café. Häromdagen blev jag uppmärksammad på hur många hus som skaffat såna där grindar, gates, vad de nu kallas: maffiga fucking SECURITY FIRST!- av obehagliga material. Sånt. Men jag är nog lättroad. Många promanader kan ändå bli så urbota trista att det enda jag gör är att stirra menlöst framför mig.

Vihreä Lotta said...

Jag tänkte på det idag också - dom där portarna. Här i dagarna har till och med roskisarna till J:s grannhus satts bakom ett par gigantiska gråa betongportar. Rör inte vår roskis, liksom. Fan ta den som slänger sina sopor i fel tunna!

Och dagarna för en är ju olika. Ibland är det spännande grushögar överallt, ibland orkar man inte titta omkring sig ens.