Wednesday, January 25, 2012

frågor om värde och för lite sömn-nätutvältning

Jag skriver alldeles för mycket här nuförtiden. Att man börjar välta ut allt som man har på hjärnan här på nätet brukar ofta vara ett tecken på att man håller på att spåra ut lite grann, att man söker bekräftelse, att man har tappat omdömet och plötsligt tycker att allt man vill säga har nåt slags värde. Allt emellanåt ställer jag mig frågan om vad jag vill med det här stycket nätutrymme som är bara mitt? Tanken är alltid svindlande, att man har rum här att säga precis vad dom helst, att jag har makten att göra det här till vad som helst för en blogg ju. Det är antagligen därför som det här är och förblir en blogg utan ett tema, för jag är en mänska utan ett tema.
Det här med makt och vad man får göra har tydligen alltid varit ett stort ämne för mig, för det har tagit typ hela mitt liv hittills att förstå att man faktiskt får göra precis vad man vill. Det är klart att jag alltid har vetat att det är man själv som ansvarar för hur allt blir i ens liv osv, men det är alltid lättare att sätta andras krav framför sina egna, till exempel att måla bilder åt andra för att dom ber en om det, innan man börjar måla bilder som man verkligen själv tycker om och som inte är åt någon alls. Det här har jag blivit kritiserad för av såna som verkligen bryr sig om mig, att jag fantamej aldrig bryr mig om mina närmaste men nog håller alla deadlines och ser till att göra allt det som utomstående ber mig om att göra. Det här sånhäna beteenden man måste bryta. Och jo, det finns alltid en ursäkt att slippa göra det man egentligen vill, och däri ligger kanske en slags rädsla för att det man sen gör som är "helt ens eget" ska visa sig vara bara värdelöst skit. Sen kan man ju då fråga sig vad som är värdelöst skit och vem som just definierar vad som är något av värde, och är det först sen när någon annan visar sitt intresse eller sin uppskattning som något visar sig vara värdefullt? Och ja, om man inte vågar, då är man ju en feg vekling som bara förtjänar att jobba för andra i hela sitt liv. Ja, det här har jag varit inne på tidigare, och inte är det nån klarhet i det här, inte. Jag längtar fortfarande till skogen och självhushållet, av givna grunder. Kaffe eller tupplur, det är frågan.

4 comments:

Caj said...

Ja, jag tycker du ska skriva på ...
Det där med att man får göra vad man vill är knepigt. För eftersom det är just så, att man får göra precis vad man vill, så måste man ju också acceptera att det jag gör nu, det är precis vad jag vill. Annars skulle jag väl göra någonting annat!? En gång på en arbetintervju ställde man mig frågan vilket jobb jag skulle vilja göra om jag fick välja precis vad jag ville. Jag blev perplex och svarade nåt i stil med att varför skulle jag inte få välja vad jag vill? Då måste det ju vara just det här jobbet ...

ponks said...

Det är ju också en konstig fråga att ställa på en arbetsintervju, att "vilket jobb skulle du vilja göra om du fick välja precis vad du ville". Om arbetsgivarna ställer såna frågor tar dom ju lite för givet de flesta mänskor går omkring med ouppfyllda drömmar, att jobb i allmänhet är ett nödvändigt ont bara; man tar vad man får. Vilken eländig inställning, som nog för de flesta säkert är bekant, desvärre. Frågan är trots det korkad: vad månne den som ställde frågan helst skulle jobba med? Knappast var hens största önskan att hålla arbetsintervju, liksom.

Caj said...

Jo men det är ändå nästan en standardfråga har jag förstått.

Nu kom jag ihåg att jag en gång var med om en ännu mer korkad intervju. Det satt fyra gubbar och sa åt mig rakt ut att 10 % av jobbet var trevligt och 90 % var nödvändigt ont. Hahaha, oj, jag hade glömt det här själv. Jag svarade att jag hade trott att det var ett intressant jobb och att vi kanske kan avsluta intervjun. Jag undrar vad de gubbarna skulle ha gjort om de hade fått välja precis vad de ville.

ponks said...

Suck och hoho. Ja det där är säkert också en standardfråga. Dom vill väl veta hur lojal man är som arbetstagare, hur villig man är att stå ut med skit för att i gengäld ha "äran" att jobba för ett prestigefult företag. Höhö.
Alltså jag får utslag av att tänka på arbetsintervjuer. De lär ju vara ännu knasigare i Amieerika, dom visar typ färger och så ska man säga vilket ord som direkt kommer upp i ens huvud, och sen ska nån psykolog analysera ens svar för att komma fram till hur "passande" man är.

Och nu kom jag att tänka på såndäna rekryteringsfirmor. Dom är ju nog de allra värsta. De skräddarsyr någo slags lämplighetstest för att företag sen ska kunna anlita dom och få precis rätt person till precis rätt position i ett företag.