Saturday, January 28, 2012

Rumpbortdomning och Monstermarianne

Igår försatt jag mig så till den grad att en del av min rumpa domnade. Idag är det lördag och uppsatser och sånt får hållas i sina högar, word-dokument får stillsamt sova i sina mappar. Jag ska resa mig ur min urgröpning och fortsätta med Monstermarianne - alltså porträttet av min mor som ska vara färdigt till den femtonde februari.

Monstermarianne är för bred, och utan högeröga. Nu ska vi beskåda en förvandling; Monstermarianne ska bli Marianne och vara snygg, personlig och realistisk.












Monstermariann en halv timme senare... satan.

Friday, January 27, 2012

Kandidangst

Jag vet inte varför jag försätts i ett zen-tillstånd så fort det är meningen att jag ska koncentrera mig på min kandidatuppsats. Tanken på att analysera ordval, formulera mig på riktig svenska och peka på riktigheter och oriktigheter får mig att slappna av, riktigt ordentligt, sjunka djupare och djupare in i björnpälsen.
Det här är annat än när jag skrev uppsats på samma nivå i Nykarleby för sju år sedan. Då svamlade jag om konst, öknen och tillfälligheter och hur det kom sig att jag drog med mig en grön hatt genom Västafrika. Inte hade jag varken analysdel eller hänvisningar, men vänliga dunkar i ryggen fick man ju.
Nu är det universitetsnivå och till och med pärmen ska se ut på ett visst sätt. Samtidigt som jag tycker att kandidatuppsatsen ter sig som en ganska lätt uppgift i jämförelse med annat, känner jag en stor press på mig att prestera bra; jag är ju över tretti, för bövelen, jag borde ju egentligen hålla på med tie gånger mer avancerade saker, bidra till samhället och dra in pensionspengar.
Min gamla mor oroar sig ibland för min framtid och frågar vad jag ska göra om jag inte har nån pension att lyfta när jag är över sexti. Då brukar jag svara att i såfall tänker jag svälta ihjäl. Där slutar den diskussionen.

"Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"


Jag tröttnar aldrig på att bläddra igenom främmande människors fotoalbum på nätet. Det ska inte va några pretentiösa artsyfartsy album med bilder som är skurna och har baktankar och emotionella anspelningar, det ska va VANLIGA JUNTTIBILDER, PRRKELE. Sen jag gjorde en profil åt Fjutte på FB har jag ju fått en hel del myskoga papegojvänner from all over the world och dom har sen i sin tur en hel del fotoalbum med de festligaste bilderna man kan tänka sig. Som den här. Tanten (hehe, tanten) har just fått barn och då ska kamerorna så klart fram. Bilden är så beskrivande av vår tid, tycker jag, av vårt dokumenterande samhälle. Så fort det händer saker, eller man ser nån fin blomma, eller man ser en cykel som är opphängd i en telefonstolpe, så ska kameran vara där så att man sen ska kunna titta på hur det var. Jag har själv nån gång kommit på mig med att gräva efter kameran just när det händer nåt häftigt, och så har jag missat hela företeelsen. Sådana händelser gör mig misstänksam.

Till en annan bild ur samma album:

Här gifter dom sig utstyrda i karatemundering. Alla har måstat klä sig i karatekläder, bara prästen slapp. Alltså USA... "Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"

Thursday, January 26, 2012

Varför papegojor inte hör hemma inomhus, orsak 274


Försöker koncentrera mig på kandidatavhandling medan två skrikiga racerhelikoptrar till papegojor drar loopar kring taklampan och sätter sig på fafas väggbonad från 70-talets Haiti så jag får skrika och vifta åt dom så att dom ska gå och sätta sig nån annanstans.
Att försöka skriva och hålla tankar i huvudet tillsammans med papegojor i rummet blir ungefär såhär:

"Strang undviker att //SKRIIIK// definiera vad ett ”band av rang” är. En sor del av spaltutrymmet går också åt till att //SKRIIIK// utförligt beskriva vad musikerna gjorde eller //TYST, FÖR FAAAAAN!!// såg ut (glada, stundvis rörda). Östman drar sig heller inte ifrån att //SKRIIIIIK, SKRIIK SKRIIIIK - KLAPP-KLAPP-KLAPP// tillskriva Salo förlöjligande //HÅÅLL KÄÄÄFT!!!// attribut som tydligt ska framhäva honom //FLÄPÄ-FLÄPÄ-FLÄP-FLÄPÄ-FLÄPÄ// som en icke-maskulin och alltså harmlös och ofarlig artist."

När jag tröttnar och låser in dom i buren, så kör dom med "the crazy cage-bird trick" och börjar springa sidlänges av och an på pinnarna så de ser ut som viltfångade brasilianska grönpapegojor som varit inlåsta sen sextitalet, och jag kan inte annat än släppa ut dom igen.

Wednesday, January 25, 2012

frågor om värde och för lite sömn-nätutvältning

Jag skriver alldeles för mycket här nuförtiden. Att man börjar välta ut allt som man har på hjärnan här på nätet brukar ofta vara ett tecken på att man håller på att spåra ut lite grann, att man söker bekräftelse, att man har tappat omdömet och plötsligt tycker att allt man vill säga har nåt slags värde. Allt emellanåt ställer jag mig frågan om vad jag vill med det här stycket nätutrymme som är bara mitt? Tanken är alltid svindlande, att man har rum här att säga precis vad dom helst, att jag har makten att göra det här till vad som helst för en blogg ju. Det är antagligen därför som det här är och förblir en blogg utan ett tema, för jag är en mänska utan ett tema.
Det här med makt och vad man får göra har tydligen alltid varit ett stort ämne för mig, för det har tagit typ hela mitt liv hittills att förstå att man faktiskt får göra precis vad man vill. Det är klart att jag alltid har vetat att det är man själv som ansvarar för hur allt blir i ens liv osv, men det är alltid lättare att sätta andras krav framför sina egna, till exempel att måla bilder åt andra för att dom ber en om det, innan man börjar måla bilder som man verkligen själv tycker om och som inte är åt någon alls. Det här har jag blivit kritiserad för av såna som verkligen bryr sig om mig, att jag fantamej aldrig bryr mig om mina närmaste men nog håller alla deadlines och ser till att göra allt det som utomstående ber mig om att göra. Det här sånhäna beteenden man måste bryta. Och jo, det finns alltid en ursäkt att slippa göra det man egentligen vill, och däri ligger kanske en slags rädsla för att det man sen gör som är "helt ens eget" ska visa sig vara bara värdelöst skit. Sen kan man ju då fråga sig vad som är värdelöst skit och vem som just definierar vad som är något av värde, och är det först sen när någon annan visar sitt intresse eller sin uppskattning som något visar sig vara värdefullt? Och ja, om man inte vågar, då är man ju en feg vekling som bara förtjänar att jobba för andra i hela sitt liv. Ja, det här har jag varit inne på tidigare, och inte är det nån klarhet i det här, inte. Jag längtar fortfarande till skogen och självhushållet, av givna grunder. Kaffe eller tupplur, det är frågan.

Tuesday, January 24, 2012

Nymfkakadoja


Papegojornas och mitt förhållande går ungefär ut på att dom skitar ner och jag städar opp. Jag kan inte påstå att jag har nån direkt glädje av dom som man har av en hund till exempel, annat än den glädjen över att jag håller dom vid liv. Jag kunde lika gärna lämna ett berg av fågelmat mitt på golvet och sticka iväg till Sydamerika för ett år, och papegojorna hade knappast saknat något, tvärtom hade de med nöje ombonat lägenheten till sin, kackat överallt, häckat i vedlådan och hackat sönder lister, rivit ner tapeter och vänt upp och ner på blommyllan.
Ibland när jag går omkring och städar kring deras bur, blöter upp trasor och torkar upp fågelskit, gnuggar bort fågelskit från lister och golv, så känner jag mig som en vårdare på ett ålderdomshem. Papegojorna är som dom ilskna och dementa patienterna som fräser åt mig om jag dammsugar lite för nära deras bur. De vaknar upp till varje ny dag som om de aldrig hade upplevt den förr, sträcker på vingarna och plockar i sig samma mat som alltid utan att varken klaga eller vara entusiastiska. De blir alltid lika förvånade över en telefonsignal "vafan va det där?!" eller vad som helst för ljud som skär igenom vardagsljuden, tigger mat men slänger omkring sig den när man väl bjuder. De låtsas att de inte är intresserade av nya grönsaker eller leksaker man hänger upp, men drar ivrigt i sakerna när man inte ser. De sitter fisförnämt på soffkarmen och putsar sig igenom hela fjäderskruden, och när man ska hjälpa till och peta lite i nacken på dom så som man fick förut, skriker de förskräckt till som om de sa att "vafan gör du?! mänskojävel". De gnabbas, näbbas och slåss om vem som ska få sitta var, men ibland sitter de tysta med halvöppna ögon och spänner ut fjädrarna så de ser ut som två kottar.
Det var det om papegojorna.

Monday, January 23, 2012

It can happen


Något konstigt har hänt. Det har varit presidentval i Finland och jag är inte missnöjd och uppgiven. Jag är inte cynisk och full av missanpassat gapskratt; jag är lugn, tyst och hoppfull. Haavisto gick överraskande till andra omgången och det är karnevalstämning på FB (så mycket karnevalstämning som det nu kan vara på internet, men i alla fall).
Nu röstade jag ju inte på Haavisto, men man kan vara nöjd ändå för han är ju inte ett fullständigt rövhål, vilket man brukar ha känslan av att dom här toppen-eftersträvande gubbarna alltid är. Han var mitt andra alternativ och han skulle nog mycket väl kunna representera ett sånt här land som Finland. Jag skulle faktiskt vara jävligt stolt över att komma från ett av de länder som först fick kvinnlig rösträtt i världen OCH, i fall Haavisto nu lyckas: första landet i världen med gay-president! Eller? Dom säger ju i och för sig att James Buchanan "certainly was gay" men det är ändå ingenting officiellt, väl? Nog måste väl Haavisto vara den första som offentligt går ut som gay. Tänk vad det kunde innebära för eventella besök i Västafrika och sånt. Vilken potentiell rollmodell för världen det finns i den här karln. Och lyssna nu, kapitalister: om Haavisto blir president så kan Finland potentiellt bli ett land som gay peeps from all over the world vallfärdar till, which means MONEY. You heard me bastards, money flooding in from everywhere. Så till och med ni borde vara nöjda.
Huvudsaken skulle nu vara att inte låta den där fåntratten Niinistö lura sig till presidentposten, för han är bara en karl, en karl bland karlar som uttrycker sig vagt och aldrig svarar på frågor och som ser konstig ut när han ler, en typ av typer som inte skulle komma med något som helst nytt till historien.

Saturday, January 21, 2012

Varför jag ska köpa radio:

Shit! Nu händer det grejer alltså. Nu kokar det i dom stora grytorna. Nu är Megavideo nere. Piratebay tidigare i veckan, och så nu; Megavideo. 20 nya tweetar i minuten, folk som inser: "I DIDN'T REALISE MEGAVIDEO HAD BEEN SHUT DOWN TOO, OMG NOOOOOOOOOO."
Jag kommer att tänka på ett scenario: Man skulle sätta på datorn, ansluta nätet, öppna Chrome, men nä, att no connection. Förtvivlat skulle man dra in och ut mokkulahelvetet, svära och försöka ändra på inställningarna, vånda sig över macen, prova PC:n, stänga av, prova igen - förgäves. Man skulle prova hos nån annan och upptäcka - inte fungerar det här heller. Man skulle gå ut, till skolan kanske. Till datasalen kanske, eller ASA-huset. Nån skulle ha hört att internet är nere. Vadå att internet är nere? Ja, att internet är nere, att nån har släppt en brakskit över dom stora servrarna, ingenting funkar. Det finns ingen Facebook att kolla, ingen nät-HBL, ingen Iltalehti, inget väder att *egla, ingen blogg att skriva. Man skulle få sätta på radion och gå till nån som har teve och lyssna där vad dom har att säga, läsa morgondagens tidningar. Det skulle vara lite som bombhot eller strömavbrott. Folk skulle måsta samarbeta. Man minns ju inte alls hur man gjorde innan ens!?
Tanken är naturligtvis skrämmande men också jävligt spännande. Det skulle spritta i benen på en, rycka i muskler som inte har använts sedan 1994. Nånstans i en skulle nån liten jävel ropa att är jag fri nu? På riktigt?


Såhär står det i rutan när man försöker gå til megavideo dot com.

Det fånigaste tycker jag att är de där amerikanska örnarna som spänner ut vingarna för att visa hur superscaryga dom är. Kommer ju direkt att tänka på mina kakaduor som kör med exakt samma trick:
Oja oja, jag är en skitfarlig stor fågel, se sån wingspan jag har, helt crazy



*Att egla,
dvs att googla vädret. Verb efter Egil Green, väderentusiast och min far.

Tuesday, January 17, 2012

Hör ni folk, nu ska ni rösta!

Det blir fåniga meningsbyten och omväxlande tongångar här på bloggsatan nu, men jag insåg att gårdagens blaj just är sånt som man INTE ska tänka på i valtider. Det finns folk som jobbar som attan, som ger av sin egen tid för att sprida information, prata på radion, dela ut flygblad och gå på stan och prata med folk, allt för att föra fram något de tror på. Jag är själv en lat jävel som inte alltför mycket orkar stå och visa mitt stöd eller min åsikt om nån sak på stan, men det minsta jag kan göra är ju att ge en röst på nån som kämpar för det jag står för. Det sista man ska göra är att börja låta moloken för att man "inte är i majoritet". Jag kan inte fatta hur jag kunde skriva nåt så uppgivet igår, men sån där är människan: ombytlig. Inte attan har det nån betydelse om man vinner eller är i majoritet eller inte, huvudsaken är att man visar vad man står för.
Ut och rösta med er.

Monday, January 16, 2012

Hur ska man kunna ha något hopp om man aldrig får det som man vill?

Har tänkt på mycket nu i och med presidentvalet, inget som i och för sig har inneburit nån aha-upplevelse, men ändå alltså; tänkt och kommit fram till att det är jävligt tråkigt när man aldrig får det som man vill ha det. När jag röstar på något, så är det alltid högst sju procent av Finlands befolkning som röstar på samma sak som jag. Jag vet inte om meningen med livet är att alltid vara i majoritet, knappast, men nog är det tröttsamt att alltid vara i minoritet. Inte underligt om det sen föds en cynisk underklass. Så fort någon med kostym yttrar något, så börjar man ju mer eller mindre leta efter motargument för att man tänker att den där typen ju bara måste ha fel.
Jag undrar hur det är att vara en som röstar på Niinistö eller såna partier som alltid är i majoritet? Man måste ju vara på gott humör varje endaste ett jävla val. Sådär att nu vann vi IGEN. Det måste ju vara ständig fest där över på den sidan. Ändå har jag en känsla av att det inte helt är det. Inte ser Niinistö och gänget så värst lyckliga ut, för det har kanske inte alls med den saken att göra, lycka och sånt där vänstertjafs.

Saturday, January 14, 2012

In Finland we have this thing called food, pt 2

I'm almost freaking out, have had so much fun looking for more awesome pictures of Finnish food from Kotikokki.net. This time some of them are on the verge of being some kind of abstract art really.
I also absolutely adore the Finnish way of "telling it like it is" also when it comes to food: "PIZZA SAUCE, HOT AND GOOD", and a picture of the sauce in a plastic bowl with stains on the sides. Or then, "Pizza sauce, ordinary" accompanied by a hilariously plain and unretouched photo.



Creamy champignon mushroom sauce


An inspiring plate of mashed potatoes, the obligatory fridge-cold and dry/watery, tasteless slices of cucumber and a brown unidentified food item


EASILY one of my favorite pics of the day. Did we land on the moon? WHAT IS IT?
It is a "sweet omelette". Who would have known?


This one, a "sausage omelette" also deserves a place in the art department.
Or then, we could just sing: "We are sausages and we're ok."


Once upon a time there was a meatball sauce, I'd call it "Dreamy meatball sauce" or "Can you imagine there's meatballs in your sauce"-sauce


A "tell it like it is" curry sauce. You could also easily just have taken a picture of a yellow wall and called it a curry sauce. No-one would have noticed any difference.
A curry sauce is a curry sauce is a curry sauce.
Say it.



Pyttipannu, a hodge-podge of potato & Finnish sausage. No alarms and no surprises.


In Finland we also have this geometrically square formed fish called pollock.


Another "tell it like it is"-sauce, this time a pizza sauce, "hot and good".


This one, on the other hand, is an "ordinary" pizza sauce.

Wednesday, January 11, 2012

Glasögon

Bland brödsmulorna upptäcker jag plötsligt att alla mina glasögon finns där, på en gång. Dom gamla och svaga, dom genomskinliga och muka-snygga men som mest får mig att känna mig som om jag ständigt var i färd med att svetsa nånting, och så gratisglasögonen som får mig att se ut så som allas pappor såg ut på 70-talet.
Jag tror jag aldrig har sett alla mina glasögon på en gång förut, men ibland händer det bara, att det ur kaoset uppstår ett plötsligt och oförutsett mönster.

Tuesday, January 10, 2012

Valdebatt


Jag undrar om Lipponen någonsin har känt sig riktigt, riktigt glad.

Skruva upp, skruva ner

Hahahha, jag läser gårdagens inlägg och inser att jag börjar bli en trött och bitter gammal gumma. Ja, men alltså - ungdomen, ungdomen - dom vill bara väl, dom försöker allt, men dom vet inte ens själva längre när dom börjar handla och erbjuda saker i stil med en riktig råkapitalist. Det här sättet att vara, en ständig jävla tävling, har liksom genomsyrat mångas sätt att tänka och resonera, men vad jag blir så upprörd över, är när tävlingstänkandet börjar infiltrera sådana som jag verkligen bryr mig om och som är mitt sista hopp, dvs författarna och alla dom som jag nämnde igår.
Jag blir alldeles darrig av tanken på en författare som bugar sig inför en Krösus och säger "vad vill herrn att jag ska skriva om?"
Nå, punkt med den saken.

Idag har jag köpt en stor tom måladruk som ska fyllas med porträtt av min mamma som fyller sextio. Pappa skickade tre foton av en tvångssmilande mor, och Inkeri menar att man kan "bearbeta leendet" så att det ser mer naturligt ut när man målar, så det tänker jag göra.
Idag hittade jag också ett ägg i papegojornas bur. Jag satte ägget i en kruka, för där såg det bra ut. Så har man påskkort.


Nu längtar jag fan efter våren, hörni. Jag börjar få klagomål på att jag har det för kallt hemma och så skruvas batterierna upp, men sen går jag dit i smyg och skruvar ner dom igen. Jag trivs här men inte tanken på elektricitetsmätaren som stilla snurrar ute i farstun. Det är kallt i köket, kallt i farstun och kallt på vessan, och så får det helt enkelt vara nu. Jag HATAR vintern, usch och elände, och det är lite som med konsten (inte för att jag tycker så egentligen, men dom säger så) som med vintern - att då ska man satan lida! Frys, små jävlar, frys.

Sunday, January 08, 2012

När vi arbetar och de rika betalar, är ni nöjda då, kultureliten?

"Publicerad författare önskar köpa bostad i centrala Hfors. Ge mig ett bra pris så skriver jag en roman åt dig."
Varför blir jag så upprörd över det här? Kanske är annonsen helt harmlös. Man kan naturligtvis se det så som Korkea-Aho själv uttrycker det: han kan skriva, kanske någon har en överlopps lägenhet, ska vi byta?
Men ändå. Tänk nu här på vad Korkea-Aho ger grönt ljus åt i och med en sån här annons: nån som har redigt överlopps med pengar, dvs som har råd att sälja sin (överlopps) lägenhet till ett billigare pris, har möjligheten att få en roman skriven åt sig. Den med kapital får en roman, författaren får lägenhet, och alla är nöjda.

Nä, jag är inte nöjd. Jag tycker inte att det ska gå till på det här viset - jag tycker att alla, hur jävligt det än må vara, ska ha samma förutsättningar. Varför? Jo för att en sån här annons stödjer en tankegång som säger att det är helt okej att de arbetande, dvs konstnärerna och författarna, arbetar för rikare mänskor som har råd att bli av med ett stycke lägenhet i utbyte mot att själv få en roman publicerad. Det här går ju emot allt som jag tycker att konst och litteratur ska vara - de ska inte vara några förhandlingsvaror. Konst, musik eller litteratur ska nu, excuse me, vara nånting man skriver eller gör av egen vilja, och sen (om man har tur) köper folk, om dom vill.
(Och sen kan man ju också fråga sig vem som ens skulle vara intresserad av att höra en historia som är berättad av (igen) en rikemansfinlandssvensk?)

Det är här jag tycker att författare, konstnärer, musiker och alla som håller på med nånting skapande överlag måste vara överens om en simpel sak: pengar ska inte behöva innebära en förkörsrätt till NÅGONTING. Det är ju VI som kan nånting, inte dom som betalar. Det är vi som har redskapen att göra saker och säga hur saker är, påverka och kritisera om det behövs. Sälj inte ut skiten!

Saturday, January 07, 2012

Choose life



Idag är det en strålande vinterdag, men fyfan, jag hatar snö. Kanske är det associationerna till lågstadiet som lever kvar; minnen av töntar som blev i extas så fort det snöade, fåntrattar som vältrade sig omkring i snödrivor, som kastade snöbollar omkring sig så man fick se till att man huttrande av kyla och ilska höll sig osynlig i ett hörn av skolgården om rasterna. Minnena av snöbollar som träffade och sved i kinderna på en, minnena av klasskamrater som jagade varandra och satt snö i mössorna på varandra, av flickor som skrek och protesterade på skämt allt för att få lov att bli pesade av den största douchen i klassen. Minnena av iskallt vatten som rinner ner längs med ryggen på en. Minnena av pulkbackar och skränande pojkar på rattkälke, körande som dårar ner för stupande backar så att alla andra fick se sig för. Minnena av snö innanför jackan. Minnena av snöklumpar på vantarna. Minnena av vintersportdagar, av illasittande klumpiga, styva kläder, huvudvärk och flataskidning och en ful trästuga i mitten av ingenstans, hur man där i lukten av våta kläder och fotsvett fick en hård Tupla och en Trip och sen måste man skida hela vägen hem igen. Minnena av stelfrusna tår och skrinning. Minnena av hur man huttrande skulle stå och se på när den duktigaste skönskrinnaren gjorde piruetter.
När man var liten var snö ett enda elände, när man är stor ska man skotta snö och skrapa bilar, värma upp bilar innan man sätter sig i dom och kör dom så att dom inte ska sluka hela bensintanken på en gång när man startar dom.
Och så kan folk komma och påstå att det är "trevligt med vinter". Nej fyfan.
När man förklarar sin avsky för snö för folk, brukar dom ofta kontra med att snö ju är "vackert". Jag tycker fantamej att en växande tomatplanta är ack så mycket vackrare. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är vackert med något som i princip tar bort alla möjligheter för allt liv att växa, som bromsar naturen i flera månader, som begraver och täcker över och som när man rör det är alldeles iskallt, bara för att sen bli till slask, is och elände så att folk måste spänna på sig piggar på fötterna för att kunna gå ordentligt. Jag tycker fan att vilket jävla ogräs som helst är vackrare än ett snölandskap.

Friday, January 06, 2012

SCRABBLE FIGHT!!!!


Som ytterligare ett tecken på att jag borde sluta spela Scrabble hamnade jag i en liten "Scrabble-fight" idag på nätet och fick höra att "fuck off". Det finns en chat på sidan av spelet och så var där nån engelsman som trodde att jag var sarkastisk när jag var Fjutte och ja, det är ju skitfånigt. Tror folk att jag är ute för att mucka gräl, bara för att jag har en papegoja på min profil? Att jag sen beter mig som en papegoja, det hör nu bara till Fjuttes karaktär. Blabla. Förstår ingen schizofreni nuförtiden?

Thursday, January 05, 2012

In Finland we have this thing called food

If you ask me, Finland has one of the worst cuisines of the world. It's not that we don't have the ingredients, but we just don't know what to make out of them and usually they just end up in some kind of slimy stew. Also, people tend to use a lot of frozen ingredients instead of fresh ones, which of course has its natural reasons: the earth of Finland is basically frozen during 7 months of the year.
I've picked some of the most lovely Finnish home cooking pictures. Source: http://www.kotikokki.net/



Sausage sauce


Another adorable sausage sauce


Karelian stew (Karjalanpaisti) and this is also so typically Finnish: you just put some slices of tomatoes there, you don't prepare them in any way! Like "here's some vegetables", why make them taste of anything else than themselves?


Chicken something


Minced meat soup


Macaroni casserole (makaronilaatikko)


Bolognese sauce (jauhelihakastike)


Another lovely bolognese sauce with untreated vegetables and some lingonberry jam


Cheesy bolognese sauce


Ham "temptation"

Wednesday, January 04, 2012

Om att bli äldre (igen)

Kom att tänka på det här också: om att bli äldre. Förut var det bara charmigt att sitta med ölburkar i parken, dricka och ha det skönt. (Ja, eller var det det egentligen? Var det kanske bara i mitt otroligt naiva hippiehuvud?) Nu är det på gränsen till att vara lite alarmerande och sådär "hon har problem"-varning om man sitter med ölburkar i parken. Det är naturligtvis den allt mer falnande ungdomen som ställt till det med den saken. Ju äldre man blir desto mer riskerar man att bli associerad med en alkoholist eller allmänt bara nån som har nån form av problem. Ungdomen gav grönt ljus till nästan vad som helst, för allt som inte var helt ok kunde gå under rubriken "experimenterande".
Nuförtiden vägs allting i sina noga utmätta vågskålar. Är man för smal har man problem med sig själv, ålderskris och kanske drogproblem. Är man för tjock har man "låtit det gå för långt", kanske också är deprimerad och har slutat bry sig om sig själv. Jobbar man för mycket rymmer man från det egentliga livet, jobbar man för litet har man tappat kontakten med verkligheten - ja, man har ju hört den där visan förr.
Men fantamej, jag tycker ändå om att bli äldre. Det gäller bara att hålla sig ajour med sin tid. Man ska inte ha för mycket eller för lite makeup, inte dricka för mycket kalja, inte vara för smal, inte vara för fet, inte jobba för mycket och inte jobba för litet.

Åsnor och ansvar

Vaknar med vinäger i huvudet, en allt mer ofta förekommande känsla. Sen slås jag av det här: jag kan inte hantera mitt eget liv. För mycket fritid och jag blir ett scrabble-monster som sitter vaken till tre. För lite fritid och jag blir djupt olycklig, får munsår och utvecklar orolig mage.
Jag undrar om det här med att bo på landet egentligen inte är en alldeles utmärkt idé? Samt det här med ansvar. Jag börjar tro att det att ha ansvar över saker får en att må bra. Om åsnorna ska ha mat klockan halvsju, så ska åsnorna ha mat klockan halvsju. Man borde kanske bygga upp livet kring olika djur som har olika behov och mattider och sen se till att fixa den maten där emellan.

Monday, January 02, 2012

Det andra inlägget för år 2012

Här tar jag raskt initiativ till ytterligare ett inlägg för år 2012. Jag kunde inte somna igår. Det skulle kanske ha gått, om jag bara hade bemästrat förmågan att kunna varva ner. Efter att i omgångar ha snarkat i soffan hela dan, kändes det helt omöjligt att sen somna i sängen och jag steg upp och satt uppe ända till kl 4 och spelade alla mina addiktiva favoritspel. Så att idag när det då är måndag, och det är meningen att man ska ha sovit av sig nyårsruset, tvättat bort lukten och vara klar för årets nya utmaningar, är jag om möjligt i ännu sämre skick än igår. Jag sov till halvtvå och jag hade kunnat bli där om inte papegojorna hade sprungit av och an på pinnarna inne i buren - ett tecken på att nu attan ska dom ut därifrån. När jag steg upp var min kropp 80 år, synen var luddig och kisiblåsan sprängfylld. Oftast ska man inte låtsas vara något annat än det man är.

Sunday, January 01, 2012

Det första inlägget för år 2012

Jag skulle villa skriva några fåniga inledningsord för det här nya året, 2012. Visst låter det märkvärdigt bara att säga det, tvåtusentolv? Så mycket man har hört kring detta årtal, så många konspirationer, så mycket blaj.
Det finns alltid möjligheter att uppleva nya saker. Även om det är bara några få timmar kvar av ett år, kan man få uppleva saker man aldrig har upplevt förut. Någon timme innan klockan rang in det nya året igår brakade jag ihop med en stol som gick i bitar. På en halv sekund gick jag från konverserande mänska till ihopvikt sak nere på golvet. Det var en upplevelse.

Nu håller papegojorna bokstavligen på att överta hela köket så det är bäst att jag som överlägsen art går dit och sätter stopp för det hela.