Tuesday, November 22, 2011

Galenskap

Åh jag försöker att inte låtsas om att brorsan är galen. Inuti mig bor en liten bybo som skäms så satan. Brorsan läcker dumheter. Han spyr ur sig fån och kräk och nuförtiden när det finns FB så blir sånt här så överdrivet. Som J sa, Facebook funkar bara för mänskor som varken är tråkiga eller galna. Tråkiga människor blir så uppenbart skittråkiga på FB och galna mänskor blir super-über-kanon-galna.
Bror min är galen och jag måste skriva om det, kanske till en viss del för att bekräfta att jag inte är (helt) galen. Ibland får han svar på tal, det artar sig i öppna diskussioner på FB - folk som säger att hey what you just said was fucking racist. Fiffiga flickor som inser att de har haft att göras med en jubeldorka. Brorsan får tre slags flickor; de unga som inte vet vad de har att göras med, de total-iq-befriade och de som pratar dålig engelska/svenska. De med språksvårigheter kan inbilla sig att den sörjan han stjälper ur sig är djupa filosofiska utläggningar. Man vet ju aldrig, när man inte förstår.
Ja, jag önskar ju så klart att han snart kunde bli frisk. Hittills har han gett goda exempel på många personlighetsstörningar, men samtidigt ingen som kan skona honom från den totala spåndumhet han var visat sig besitta den här hösten. Galenskap kan man botas från, men hur är det med dumhet? Kan man så klart botas från, men det kan va svårt. Att hur tänker jag nu?
Och så kommer pappa; "ja så var det med min morbror Gustaf också, standardbesökare på dårhuset i slutet av sitt liv och min mofa som hacka gumman sin och såg spöken mitt på ljusa dan. Och Popas bror som gick och hängde sig. Så nu finns det påbrå alltid."
Precis som brorsan har förnekat mig då jag har försökt "tala honom till sans" förnekar han alla som på FB ifrågasätter honom och har negativa kommentarer åt honom. Det är som om en del i hans huvud saknas - den som gör att man kan se sig själv i förhållande till alla andra, inte OVANPÅ eller UTANFÖR eller PÅ SIDAN AV alla andra. Det är när man kan se sig själv i förhållande till andra som man i sin tur kanske kan förstå att andra-kanske-nån-gång-kommer-med-goda-råd-till-en också och inte bara är ute efter att antingen berömma eller kasta skit över en. Ja, det är så märkvärdigt.

Och så tänker jag då i cirkelresonemang att om jag någon gång blir galen, kommer dom 1) att säga det åt mig då, och kommer jag 2) att förstå det? Dvs kan jag nu i denna stund försäkra mig om att jag inte är galen? Svar: NEJ. Iiik!

6 comments:

Nora said...

dina vänner kan försäkra dig om att du inte är galen. dessutom, om du har nära vänner så är det ett tecken på att du inte är galen. galenskap gör relationer svåra.

Vihreä Lotta said...

Jo, det är alldeles sant. Det här inlägget skrevs i nån slags desperation över hur saker låg till, nu är det igen bättre. Dvs inte brorsan, men mitt förhållande till saken:)

Hej förresten Nora! Var kiva igår.

Nora said...

ja tur att det finns papper o penna eller tangentbord och...skärmar? :) min mamma gav min en skrivbok när jag var en plutt och hade vattkoppor och sa att jag skulle skriva istället för att klia. tror på den devisen

ja, det var kiva igår! det skulle vara roligt att gå och hälsa på nilla tillsammans med dig, el. kanske lämna ngt i hennes matlucka i smyg...

Vihreä Lotta said...

Jo, det kunde vi göra - hälsa på Nilla, ta med oss nån gåva i form av dammtrasa som vi broderat in våra självporträtt i eller nåt sånt.

Nora said...

jag är abselut med på dammtraseidén. men du sköter broderingen? ;)

Vihreä Lotta said...

Kanske det ändå var en fånig idé. Eller helt ok om man bara sku orka ta itu med den;) Men vi sku kunna random-hälsa på nån gång nästa vecka va? Vi ser vad vi tar med oss?