Thursday, November 04, 2010

"Man hinner nog vara i arbetslivet"

Töntig dag idag. Bra föreläsning och vettiga diskussioner men ändå - man halkar omkring på ett bananskal.
Jag inser ibland hur efter jag är och den tanken skrämmer mig. Jag vet att man inte ska hinna nånstans, att man ska ta en dag i sänder och allt sånt, men nog är det ändå skrämmande så den här tiden går. Ibland känns det som att jag är alldeles ensam med mina tankar om att inte ha någon brådska, om att man "nog hinner vara i arbetslivet" som jag nuförtiden brukar säga, fast jag ju egentligen menar att man inte borde vara i arbetslivet överhuvudtaget. Man får översätta sina ideologier till något som förstås där i det klimat som alla andra tydligen vistas i. Jag hör ibland på mig själv hur mossig jag låter när jag kommer med mitt "man hinner nog vara i arbetslivet." Vad jag egentligen menar är att jag inte vill vara i arbetslivet. Jag har det så bra här på bottnen.

Det är som om jag har blivit lite galen. Jag strävar inte nånstans längre, det är ingenstans jag vill, jag har inga mål. Det är väl egentligen som att vara lite död, att inte ha några drömmar eller mål man vill uppnå? Jag har tänkt att det är bra att ta det lugnt och inte ständigt tänka framåt, så som allting i samhället vill att man ska göra, men nu börjar jag fråga mig om jag inte har tagit de tankarna på ett lite för stort allvar?
Det känns som att jag ligger i ett jättestort grönsaksland och runtomkring finns en massa ruttnade grönsaker som nån gång började växa, men som jag inte riktigt tog hand om, och nu så är vi där tillsammans, dom ruttnade grönsakerna och jag. Man kan bra leva på mull, men det är inte som att mylla ger en den energi man behöver, det är inte som att där sås nya frön i landet just nu. Vilken fånigt beskrivande liten skitbild.

Folk som fixat karriärer åt sig skrämmer mig. Folk som har ambitioner i helt galna branscher och som jobbar som lärare eller föreläsare, dom skrämmer mig. Folk som är engagerade i föreningsverksamhet skrämmer mig, folk som ser upp till HBL:s kulturnissar skrämmer mig.

Och till sist till er, mina unga vänner:
Det är bäst att vi tar det viktigaste på en gång: ingen kommer att bry sig. Nånsin.
Det enda som räknas är att göra så lite skada som möjligt, samt på köpet att bli lycklig. Om man har tur.

Och så skriver ni alla blogg också. "Sju random saker om mig."
Hmpf.

4 comments:

M. Lindman said...

Jag vill inte heller vara i arbetslivet. Och jag skräms också av alla de där sakerna, även om jag själv delvis kan placeras in i dem (f...öreläsare, ok...). Det knasiga är att när jag pratar om de här sakerna med de flesta av mina vänner tänker dom att det är en fas, eller att jag inte pratar bokstavligt, lite upproriskt prat av en uttråkad filosof på kaffepausen, jo jo, "det går över", att man MÅSTE JU VARA I ARBETSLIVET OCH HA ETT JOBB JU FÖR I HELVETE PRATA FÖRNUFTIGT MÄNNISKA!

Och då blir jag sur - för att jag inte tas på allvar. Jag VILL inte vara i ert satans arbetsliv och göra någon helvetes "karriär" och förverkliga mig själv bla bla bla. CV:n kan du köra upp i röven, där den hör hemma. Och "kompetensen" ner i toaletten.

Men samtidigt fattar jag vad du skriver när du skriver att det finns ett sätt att ta den här tanken på ALLT för stort allvar. För i samhällets ögon är man ju nästan död.

Och det är fucking skrämmande, om något.

OK - positiva tankar från mej.

(M.a.o.: bra inlägg.)

ponks said...

jag är på samma linje.
bara att balansera vidare.

försöker hela tiden vara positiv, men oftast går det inte så bra, haha!

Pia said...

Oj Lotta! Spot on! så där kände jag jättelänge och känner igen mig också mycket. Men inne nu på mitt femte år av mina studier (andra studier) så har jag kunnat börja känna ett litet sug inför arbetslivet. Men det är inte att jag vill arbeta för att få status eller pengar, utan för att utvecklas kanske....ööööh, eller något eller få göra saker som är roliga och kanske inte behöva stressa över visaräkningen och hyran varje månad. Men det är väl sällan det lyckas att kombinera dessa två. Men jag tycker du ska fortsätta joma på samma sätt, det gör bra för många att höra lite annorlunda synsätt på saker och ting. Eftersom många på uni redan efetr gymansiet har en dröm, det är ett jobb! kram och bra inlägg jaaaaaaaaaaa :)

ponks said...

Hej Pia! Jo, man vill ju bara utvecklas o för att få göra saker som är roliga. så har det ju alltid varit, men aldrig trodde jag att det sku va så svårt att hitta någo!
jepp, har just haft en diskussion med såna där 22-åringar o stakina e redan stressade över att int hinna studera klart eller få jobb sen. jag blev nästan helt ledsen av att höra på dom.
men joma, det ska jag! joma is life.