Åh, universitetet. Det är här man ska bli människa, här som man ska få en utbildning så att man sen ska bli något stort. Eller vad det nu sen är meningen att man ska bli.
Det känns i alla fall hur fånigt som helst att gå på kommunikationskurs och lära sig "tala med kroppen", hålla föredrag och verka övertygande. Det känns som tidsfördriv, både för läraren och för oss. Alla krystade diskussioner, alla blickar under luggarna. Man hade lärt sig mer om kommunikation om dom hade ordnat en kväll på nån lokal pub i förorten istället. Där hade man tvingats tala med fyllon och lösdrivare, fått öva på sin retoriska förmåga och att vara övertygande på riktigt. "En nyt oikein jaksa puhua."
Hela det här universitetsspråket och tjafset känns så avlägset från vad livet egentligen handlar om. Men som man får konstatera hela tiden - ingenting är nånsin vad man föreställer sig att det ska vara. Universitetet är som ändan på en lång slang av det som kallas utbildning och skola i en människas liv. Det är inte på något sätt annorlunda än lågstadiet, vi har bara blivit lite mer utvecklade i huvudena och kan ta an oss mer komplicerade uppgifter, vi har blivit knotiga eller feta och har fått pröva på fylla och sommararbete. Men allting är alltid samma sak.
Opp och sen ner.
No comments:
Post a Comment